Efter målgång, det vita i bakgrunden är
faktiskt snö.
Allting började förra året då jag bodde i Oslo och hörde talas om
loppet, tyvärr kunde jag inte ta ledigt från dåvarande jobb och åka och
dessutom krockade det med backloppen i Idre som gick dagen efter Lysebotn opp.
Så i år anmälde jag mig tidigt att vara med loppet som verkligen är en folkfest.
De andra loppen går i Sandnes som ligger nära Stavanger och det förväntades
komma 70000 besökare under hela blinkfestivalen som allt heter. Loppen i Sandnes
är både i skidskytte på rullskidor och vanliga rullskidor.
Loppet gick på torsdagen så resan började hemifrån tidigt på
onsdagsmorgonen, med tåg till Kastrup och vidare med flyg till Oslo och sedan
nästa flyg till Stavanger. Där hade jag och min mamma som följde med som
supporter hyrt en bil. Vi skulle åka till Preikestolen, som är ett stort
turistmål i Norge. Preikestolen är en klibba/ berg som har en fin utsikt över Lysefjorden,
en av de större fjordarna i Norge fick man höra. Det är den fjorden vi startar
(alltså loppet) vid där den tar slut helt enkelt. Dock gjorde vädret att vi
aldrig gick upp mot toppen utan stannade längre ned. Vi gjorde som Tiffany
Persson när hon/han/hen skulle åka tunnelbana för att se Globen men kom inte
ner från rulltrappan och sa att det fanns (Globen) på vykort, precis så kände
vi, med andra ord vi köpte vykort med den fina utsikten. Åkte sen tillbaka till
Stavanger där vi skulle bo. Slingriga vägar var det mellan bergen och vi fick
till och med åka båt för att kunna fortsätta åka vidare. Väl i Stavanger var
lite strul med hotell, då min bokning tydligen inte hade gått igenom. Fick leta
lite men hittade tillslut, kanske inte den bästa uppladdningen direkt.
Skulle till Preikestolen men kom inte
högre än så, ruggigt väder.
Dagen efter var det dags att bege sig till tävlingen, vi lyckades
få plats på arrangörernas gratisbuss, vilket var skönt och man fick se det
otroliga landskapet. Sista 45 min gick över ett fjäll och jag kan inte begripa
hur en buss ens kan köra där, men det kunde den. Vi var som högst 900 m.ö.h.
och där fanns fortfarande snö kvar från vintern och en massa får som gick lite
här och där. Fåren gick på höger sida när de gick på vägen, hade tydligen lärt
sig det. Inga hus fanns där uppe. När vi väl kom fram till målområdet, så fick
vi vänta där i ungefär 4 timmar, lite drygt i det vidriga vädret, 10 grader och
regn, men man kunde värma sig i den närliggande restaurangen när små guttarna
och små jenterna skulle ner och åka deras lopp, de minsta åkte "bara"
2 km. Sist ut att åka var damerna och sen vi herrar.
Damernas start blev något försenad då de allra flesta riktiga
toppåkarna fick åka båt till starten, men de hade blivit försenade. Starten låg
där Lysefjorden tog slut och lättaste sättet att ta sig till den lilla byn, var
just med båt. Även programmet i sig låg efter och vi övriga d.v.s. jag och en
massa norrmän inte kunde åka ner förrän herr juniorerna hade kommit upp i mål.
På väg ner i bussen fick man verkligen se hur brant det var, förstod att detta
inte blir en lätt uppgift. Väl på plats i startområdet hämtade man ut
startnummer och chip. Låneskidorna skulle man också hämta ut, men de hann
precis ta slut när det väl var min tur att hämta, så det var bara att vänta
tills damloppet var avklarat så dem kunde transportera ner dem till starten.
Var lite bittert då jag lämnade mina egna skidor på vid målområdet. Istället
fick jag springa lite i skatepjäxor på gräs som uppvärmning innan jag fick mina
skidor. Skidorna kom kl 15 och starten skulle gå kl 15:15 men de hade tack och
lov skjutit upp starten till 15:25. Damernas start skulle gå 13:30 men sköts
upp till 13:55, så jag passade på att titta på deras start, där jag faktiskt
syns till i NRK:s sändning en liten stund. Livesändningen uteblev dock, då det
inte fanns någon täckning helt enkelt, utan loppet sändes senare på kvällen,
som det kan gå.
Tjejerna efter målgång, finns några kända
ansikten.
Skidorna som vi alla åkte på var swenor med gummihjul 1:or, de
kändes bra tyckte jag men jag hann inte komma långt innan ena staven fastnade i
färist och bröts. Man var tvungen att hoppa på ett träplank som låg över
färisten, vilket jag lyckades galant men glömde att lyfta ena staven
tillräckligt högt. Detta hände 15 min innan start och när jag väl kom till
starten igen, så fanns det inga reservstavar då arrangörerna trodde att
"mina kollegor" hade stavar till mig, men så bra ställt hade jag inte
denna gång. Men i ett hörn sa dem fanns Devon Kershaws stavar som just var 160
cm långa, precis i min längd. De sa att jag skulle fråga honom, så jag gjorde
det och något förvånad men väldigt självklart sa han att det inte var några som
helst problem. Och vara ärlig tror jag nog inte att han skulle gråta över att
inte få tillbaka dem efter loppet, han skulle nog få några nya. Stavarna var
hur som helst enligt mig dem bästa stavarna som finns, triac 2.0 och dessutom
helt nya. Sagt och gjort hade jag en av världens bästa skidåkares stavar,
kändes märkligt och konstigt. Tänk vad konstigt vad olika lopp kan vara, ena
gången man bryter en stav får man från en drickalangar för Ulricehamns if och
nästan gång av en av världens bästa skidåkare. Toakön likadant, ibland en
motionär från startled 7 i Vasaloppet som man köar med in till en bajamaja
innan start eller som i Lysebotn opp, där kön bestod av mig, italienarna
Giorgio Di Centa och Lukas Hofer, som det kan bli.
Hur som helst stod man där på startlinjen i det ungefär 100 st
stora startfältet, en del bortfall blev det, det var 120 anmälda. Några som
fick kasta in handduken var Ole- Einar Björndalen och Martin Fourcade, som hade
blivit sjuka men det var ganska fin stjärnglans ändå, norska längd-och skidskyttelandslaget,
franska längd-och skidskyttelandslaget, tyska skidskyttelandslaget, Italiens
längdlandslaget var där om bara att nämna några. Så det var kanske inte så
konstigt att mina FIS- poäng inte räckte så långt, startade långt bak. Dessutom
gjorde Petter Northug comeback efter hans rattfylleskandal, och media intresset
var enormt. Tyckte att han såg fokuserad ut när jag mötte honom på uppvärmning,
jag var väl inte riktigt lika fokuserad då jag bröt staven ca: 10 sekunder
efter jag mötte honom, som det kan gå.
Alla mina tre tävlingar i Norge har informationen varit lite
flummiga, och Lysebotn opp var inget undantag, ingenting sades om det gällde
stakning eller fristil direkt efter start och kan väl säga att hälften körde
stakning och hälften började skata direkt, ingen ordning. Detsamma gällde
överdragskläder som inte stod någonstans att det fanns, men det gjorde. PM är inte
Norges grej tycker jag, där är Sverige bättre. Men under loppet så dominerade
Norge, det var svårt för mig och Teodor Peterson som ända svenskar hävda sig i
det starka startfältet. Emil Jönsson och Anna Haag var anmälda men fick förhinder
att vara med, synd tycker jag att inte fler var med som kom från Sverige.
Hur som helst stod man där på startlinjen och jag var inte nervös
men livrädd att bryta kanadensarens stavar. Starten var lugn för min del, ville
inte trassla in mig så jag släppte nästan förbi allihopa. Sen kom färisten och
jag såg dem framför mig ploga innan vi, 100 st skulle hoppa på en 2 meter bredd
planka, där alla passerade på ett få tal sekunder. Jag var rent ut av livrädd
och släppte täten just där, men jag klarade mig och tänkte att nu kan man köra,
nu ska man väl inte kunna bryta några stavar och det gjorde jag inte heller.
Kom sånär ikapp täten där Maurice Manificat tydligen drog på i ett våldsamt
tempo, tyckte ändå inte det var så mördande, men mördande var just det blev när
backen började efter 1km åkning.
Tog ett par placeringar snabbt innan vi gick in i den 1,1 km långa
tunneln, fuktig och läskig var den, var en befrielse att komma ut ur den.
Dessutom var en och annan lampa trasig och det lyckades alltid hända när jag
skulle åka om någon där inne. Ganska obehagligt att skata när man bara hör
stavarna men ser absoluta ingenting, någon gång var jag ute ur asfalten, det
märktes gick inte så fort där. Men inga stavar bröts, men grymt obehagligt, få
väl åka i pannlampa nästa gång. Direkt efter tunneln kom vi till spurtpriset
och då var det 5 km kvar. Kände att jag kunde åka på lite och tog en del
placeringar, främst p.g.a. att jag tryckte på 3:ans växel, körde nästan bara på
2:an i tunneln. Gick klart snabbare att trycka på 3:ans växel men kände att jag
tyvärr inte klarade det speciellt länge. Alla åkte snabbare när man väl gick
över på 3:an kontra 2:ans växel. Av lite naturliga fall kör jag aldrig 2:ans
växel hemma i Skåne, så jag kände mig inte så bekväm med den växeln.
Hade hela tiden positiv trend i loppet, jag tog in på åkare efter
åkare och kunde distansera dem med, skön känsla. Försökte köra mer och mer
3:ans växel även på senare delen av backen där man var väldigt trött. Och varje
serpentinsväng blev svårare och svårare p.g.a. tröttheten. Sista 2 km tog jag
inte fler placeringar utan höll gott om avstånd till dem andre längre ner. När
det var ungefär 1,5 km kvar hörde jag speakern säga att första man var i mål,
det var fransmannen Manificat, och det var målet nära tyckte jag, alltså
fågelvägen hade fortfarande ett antal svänga kvar innan man var uppe. Sista km
var häftig och extremt jobbigt förstås. Det var väldigt mycket publik sista
kilometern, det var ett öronbedövande jubel som man fick av de par tusen
åskådarna som kom till denna plats långt ifrån civilisationen. Hade lock för
öronen, mjölksyra i huvudet men fick enormt stöd, påminde väldigt mycket som
Tour de franch, smalt och brant men enormt jublande springande/gående publik.
Jublet var så högt att jag inte hörde min egen andning och då hade jag ändå
mellan 95-98 % i puls just där, en helt obeskrivlig känsla.
Kom dreglande in till mål på en 79:e plats, drygt 7 min efter
Manificat, tät följd av den norska duon Martin Johnsrud Sundby och Sjur Röthe.
Manificat drog ifrån nästan direkt och solokörde hela vägen och kom in precis
över 28 min sträcket, bussturen ner tog 25 min. Att fransmannen vann beror dels
på att har grymt syreupptagningsförmåga men också att han träna mycket i sådan
terräng, det gör ju inte alla och defensivt inte jag. Träna man på något
specifikt blir man också bra i det man tränar mycket specifikt på. Annars var
jag imponerad av Petter Northug att bli 8:a i ett sådant lopp som egentligen
inte passar honom (han är ganska tung) lovar skrämmande nog att han bli grymt farlig
i vinter tror jag. Svårt att säga alla är ju nertränade men det var nog ett
fint kvitto för honom, förra året åkte var han nästan 7 min efter segraren,
d.v.s. inte så långt ifrån den tiden jag hade idag. Teodor Peterson var dryga 3
min förre mig, min nya hjälte Devon Kershaw dryga 4 min förre mig, han såg väl
inte så jättenöjda ut när jag gav tillbaka hans stavar och tackade för lånet
samt att jag önskade honom all lycka kommande vinter. Jag var faktiskt bara
några få platser bakom den duktiga italienaren Dietmar Noeckler och den tyske
skidskytten Florian Graf. Graf har två junior guld i skidskytte och en 4:e
plats i världscupen medan Noeckler var med i OS och blev 32:a i 15 km klassisk,
skulle varit en fin skalp om jag skulle varit lite snabbare. Hade själv tiden
36:09, det var 20 sekunder långsammare än vad Petter Northug hade ifjol
t.ex.
Typ 10 meter kvar till mål, försökte köra
på 3:an, gick väl sådär.
Trött men glad att jag överlevde och att
Kershaws stavar överlevde.
Här var vårt lite mindre glamorösa
omklädningsrum.
Blev grymt imponerade av damerna som åker väldigt fort upp, dels
för de är väldigt lätta i kroppen, de har inte så många kilo att bära upp till
toppen av backen, vilken är en bra kombination om man har bra
syreupptagningsförmåga. Med andra ord skulle loppet vara som gjutet för mig som
är lätt i kroppen och har stark hjärta och lungkapacitet men tror tekniken
svajande ordentligt och att man måste åka sådana backar för att kunna hävda sig
ordentligt. Annars nöjd att jag höll ihop loppet, men kunde nog kört lite mer
offensivt, men svårt att veta hur man håller. Hade 92 %-93 av max under loppet,
det var nog precis den gränsen jag låg på utan att bli totalstum, så tror jag
fördelade krafterna väl. Hade totalt 9 tjejer förre mig och Krista Lahtenmaki
var den 9: onde och den tjejen som just kom förre mig. Japanska Ishida kom
strax bakom, så damernas startfält var också väldigt namnkunnigt. Vann
damklassen gjorde amerikanskan Liz Stephen förre hemma åkaren Kristin Störmer Steira.
2:an Steira i damklassen.
Efter loppet byttes det om i tälten vid mål, dusch fanns inte. En
massa intervjuer gjordes och en massa autografjägare fick sina signaturer,
medan jag själv gick förbi Northug när han intervjuades och fortsatte ut ur den
mixande zonen (till och med den fanns) utan att intervjuade eller skriva
autografer, men kommer gärna tillbaka något annat år och gör detta, då man har
blivit lite bättre.........,och mer känd. Gick till min mamma istället som hade
svenska flaggor, det var lätt att hitta henne bland alla norska flagor, dem
stak ut något kan man säga. Sedan världens kortaste nervarvning innan det var
dags att sätta sig på bussen hem i 2,5 h, man var allt lite stel efteråt. Väl
tillbaka på hotellet och lite god mat var det dags att se loppet på tv, lite
häftigt att man varit med i den tuffa konkurrensen.
Fanns lite snö kvar.
Lite får
Syns inte så bra, men det var smala vägar.
Fin utsikt hade man.
Mer vatten och berg.
Dagen efter började man med ett kortare joggpass för
att mjuka upp de tunga benen från loppet. Sedan körde vi till Sandnes, staden
som hade de övriga tävlingarna under denna blinkfestivalhelgen, innan flyget
gick skulle avgår. Där fick man bl.a. se de yngre utövarna köra skidskytte, där
en rondell fick agera straffrunda. Inte konstigt att Norge få fram mängder med
duktiga längdåkare/skidskyttar, de är många och kör fort redan som små. Men han
som stal showen var nog Teodor Peterson, som vann dagens masstartslopp. Vet
inte om man skäl showen nästa år men en sak är säker jag kommer tillbaks.
NRK:s TV- sändning
Förra årets lopp: https://www.youtube.com/watch?v=XAeoNCOEmZI
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar